Published in Svenksa Dagblad, 1. July 2015.
Together with Jessica Coria (Assoc. Prof Environmental Economics, University of Gothenburg), Lena Gipperth, (Prof. for Environmental Law, University of Gothenburg), Thomas Sterner (Prof. for Environmental Economics , University of Gothenburg), Daniel Slunge (Senior Policy Advisor Göteborgs Centre for Environmental and Sustainability & Environmental Economics, University of Gothenburg), Pernilla Rendahl (Assoc. Prof. for Taxlaw, University of Gothenburg)
Människor och miljö är idag ständigt utsatta för en mängd olika kemikalier. I avloppsvattnet från reningsverk i Stockholm finner man mer än 130 olika organiska föroreningar. Studier i USA har visat på ännu fler kemikalier i blodet hos nyfödda. Detta är alarmerande siffror eftersom forskning har visat att giftigheten vanligtvis är betydligt större om olika kemikalier kombineras jämfört med när de enskilda kemikalierna hanteras enskilt (så kallad cocktail-effekt).
Nuvarande kemikalielagstiftning, både här i Sverige och i övriga världen, utgår från separata bedömningar av varje kemikalie och underskattar därmed den totala risken med kemiska föroreningar.
Sedan 2007 styrs Sveriges och övriga medlemsstater i EU av den gemensamma kemikalielagstiftningen Reach som syftar till att „säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och miljön“. Reach tar dock inte hänsyn till cocktaileffekter och utgår från att var och en av de hundratusentals kemikalier vi släpper ut kan bedömmas isolerad som om den släpptes ut i en i övrigt helt ren och opåverkad miljö. Även om Reach begränsar kommersialisering av ämnen med särskilt farliga egenskaper tillämpas restriktionerna endast på de ämnen som överskrider ett visst tröskelvärde för toxicitet. Att ett ämne inte överstiger denna tröskel betyder dock inte att det är oskadligt. Vetenskaplig forskning visar att blandningen av vissa ämnen (till exempel hormonstörande ämnen eller kemiska bekämpningsmedel) vars toxicitetsnivå var och en för sig bedöms lägre än tröskelvärdet, överskrider gränsen vid blandning. Om vi ska kunna skydda människors hälsa och miljön, bör vi därför definitivt ta hänsyn till cocktaileffekter i bedömningar och reglering av kemiska risker.
Den nuvarande svenska regeringen har angett att begränsad klimatpåverkan och en giftfri miljö är de två viktigaste miljömålen. En av strategierna för att nå en giftfri miljö är enligt regeringen att föreslå en ny Reach II, som skulle främja en mer holistisk syn på bedömning, utvärdering och reglering av kemiska ämnen och påskynda utfasningen av särskilt farliga ämnen. Ett av de viktigaste förslagen till ändring av Reach är att kemiska ämnen ska bedömas och utvärderas i grupper baserade på gemensamma egenskaper såsom struktur, egenskaper eller användningsområde. Därigenom skulle bedömningen bli mindre tidskrävande och minska möjligheten för branschen att ersätta förbjudna substanser med andra ämnen med mycket likartade kemiska egenskaper. Vi behöver stärka och vidga användningen av substitutionsprincipen (utbytesprincipen), som innebär att ämnen med särskilt farliga egenskaper ska ersättas med alternativa ämnen eller tekniker där det är ekonomiskt och tekniskt möjligt.
Vi anser att de förslag som diskuteras går i rätt riktning. Men det nuvarande förslaget till Reach II är som regleringsinstrument alltför svagt. Vill vi skydda människor och ekosystem mot utsläpp av cocktails av giftiga och långlivade ämnen som kan orsaka irreversibla effekter på levande organismer och på den fysiska miljön behövs mycket mer än Reach. För det första måste en gräns för hur mycket kemisk förorening vi ska tillåta fastställas i relation till olika miljöer – en miljökvalitetsnorm för den totala giftigheten. Idag sätts denna typ av gränsvärden för några få av de farligaste kemikalierna. Det finns däremot inte idag några gränsvärden för den totala mängden kemikalier som vi kan acceptera ute i vår miljö.
För att inte överskrida gränsvärden måste de miljökostnader som följer av användningen av farliga kemikalier ingå i priserna på varor som produceras. När miljökostnaderna inte ingår i priset sänder marknaden felaktiga signaler som främjar en överdriven användning av kemikalier.
En internalisering av miljökostnader orsakade av farliga ämnen kan åstadkommas genom en skatt. En skatt på farliga ämnen skulle ge konsumenter och producenter en prissignal som skulle leda till en minskad användning av farliga kemikalier. För att den sådan skatt ska bli ekonomisk effektiv är det viktigt att alla marknadens aktörer känner till skatten och att den speglar den varierande nivån på skada som olika kemikalier orsakar. Ju högre toxisk effekt desto högre skatt. Ännu viktigare, är att en skatt på farliga kemiska ämnen kan uppmuntra innovation och utveckling av mindre farliga ämnen och därmed en övergång till en mer hållbar ekonomi. Dessutom kan de intäkter som skatten ger användas för att subventionera miljöarbete för att minska kemiska föroreningar, som till exempel förbättrad teknik för avloppsrening eller utvecklingen av nya mindre riskfyllda processer och produkter.
Den kemikalieskatt som regeringen nyligen föreslagit är ett steg i rätt riktning, men föreslås endast gälla en viss begränsad grupp av konsumentvaror som innehåller kemikalier (till exempel vissa elektroniska varor, golvbeläggningsmaterial, väggbeklädnad och takbeklädnad av polymerer av vinylklorid). Inom varje produktgrupp, kommer skatten att variera med risknivån. Skatten föreslås gälla alla företag som kommersiellt producerar vissa skattepliktiga produkter i Sverige eller de som kommersiellt importerar dem. Produkter som köps direkt från ett annat land (till exempel via e-handel eller postorder) föreslås däremot inte att beskattas.
Regeringen föreslår att skatten ska vara 8 kr/kg för hushållsapparater och 120 kr/kg för andra elektroniska produkter. Dessutom föreslås ett maxtak om 320 kr/kg för att inte missgynna tunga produkter). När det gäller ftalater (hormonstörande kemikalier som kan finnas i golv, vägg och takbeklädnad av PVC) föreslås att skatten ska vara 10 kr/kg av produkten. De föreslagna skattenivåerna är relativt sett mycket låga om man jämför med nya och framgångsrika pesticidskatter i Danmark eller om man jämför med andra instrument som syftar till att styra användningen av ämnen och produkter som är långt mindre farliga. Till exempel är den svenska CO2-skatten 105 €/ton och avgiften på kväveoxider (NOx) 50 kr/kg. Den föreslagna kemikalieskatten är inte heller direkt relaterad till den totala toxiciteten av de kemikalier som finns i en viss produkt och blir därmed inte tillräckligt styrande när det gäller produktionsmetoder och substitution mellan olika insatsvaror men förhoppningsvis kan skatten nyanseras mer i framtiden.
Genomförandet av en skatt på kemikalier kommer att generera administrativa kostnader både för producenter, skattebetalare, Skatteverket och regeringen. Skatteverket har i sitt remissvar pekat på att förslaget är komplext och att det kommer att bli svårt för skattebetalarna att beräkna och betala rätt skatt. Dessutom måste Skatteverket utveckla nya expertkunskaper, rutiner och verktyg för mätning och analys av ämnen i produkterna. Dessutom pekar Skatteverket med rätta på att förslaget inte kommer att medföra någon större skattebas.
Det är givetvis bra om skatten är konstruerad så att den bidrar till statens intäkter och om skatten tillämpas lite bredare och inte bara på några få produkter så torde den ge mer. Men om det huvudsakliga syftet är att minska miljöskador kan en miljöskatt vara det bästa instrumentet, även om de administrativa kostnaderna är högre än skatteintäkterna. Vi måste på något sätt hantera problemet med farliga kemikalier och då kan skatten vara effektivare och billigare än reglering. En förutsättning är dock att skatten konstrueras och kontrolleras på ett rättssäkert sätt. Viktigast, är dock att kostnaderna för skatten blir betydligt lägre än kostnaden för de skador som orsakats av kemiska föroreningar. Om en skatt uppfattas som ett olämpligt instrument kan det istället övervägas att införa en avgift som betalas till kemikalieinspektionen eller Naturvårdsverket och där intäkterna används för att exempelvis stödja teknikutveckling, renare alternativ eller forskning.
För att lyckas uppnå målet om en giftfri miljö behövs det kraftfulla insatser och en tydlig förändring av de övergripande principerna i kemikaliepolitiken. Kemikaliefrågorna är mycket komplicerade men det får inte leda oss till handlingsförlamning. Det är bättre att pröva ett enkelt styrmedel än att vänta i evighet på ett perfekt system. Det finns inspirerande exempel i både Danmark och Norge och det finns ingen egentlig orsak att begränsa sig till några få produkter när blandningar av toxiska kemikalier är så vanliga i många konsumentprodukter.