Published in Svenksa Dagblad, 21. April 2016.
Together with Daniel Slunge (Senior Policy Advisor Göteborgs Centre for Environmental and Sustainability & Environmental Economics, University of Gothenburg), Thomas Sterner (Prof. for Environmental Economics , University of Gothenburg)
Idag, den 21 april, går solen ner för användningen av det klorerade lösningsmedlet trikloretylen (TRI) i Europa. TRI har under lång tid använts framförallt som avfettningsmedel inom verkstadsindustrin och som insats för produktion av andra kemikalier. Efter dagens så kallade solnedgångsdatum får användning i Europa endast ske om man har ett specifikt tillstånd.
Denna åtstramning av den europeiska regleringen av TRI är välkommen men träder i kraft hela 20 år efter det att Sverige förbjöd detta cancerframkallande och nervpåverkande ämne. Trots att TRI:s negativa hälsoeffekter varit kända sedan 70-talet har industrin kunnat bromsa utfasningen och fortsätta med användningen i stor skala till skada för framförallt arbetare i europeisk verkstadsindustri. Den orimligt långsamma utfasningen av TRI är symtomatisk för avvecklingen av farliga ämnen i Europa och visar på behovet av en mer ambitiös europeisk kemikaliepolitik.
Erfarenheterna från utfasningen av TRI ger viktiga ledtrådar till hur en mer effektiv och kraftfull kemikaliepolitik kan utformas. Några centrala komponenter är öppen tillgång till information om användningen av farliga ämnen, en ökad användning av skatter och avgifter samt en reglering av
grupper av kemikalier istället för enskilda ämnen.
Användningen av TRI har minskat i Europa sedan början av 90-talet och ersatts av framförallt vattenbaserade avfettningsmetoder i verkstadsindustrin. Tyskland ställde tidigt hårda krav på att användningen av TRI endast skulle tillåtas i slutna anläggningar med kolfilter. Sverige beslutade 1991 om att förbjuda ämnet från 1996, men efter kraftiga protester från industrin infördes möjlighet att få dispens från förbudet. Detta innebar att många företag kunde fortsätta att använda TRI långt in på 2000-talet.
Idag har användningen av TRI i stort sett upphört i Sverige, men utfasningen medförde betydande politiska och administrativa kostnader. Norge valde en annan väg och införde år 2000 en skatt på användningen av TRI, vilket snabbt ledde till en kraftigt minskad användning. Sammantaget har den norska modellen där en skatt på användningen kombinerats med hårda gränsvärden på utsläpp varit det mest kostnadseffektiva styrmedlet.
Precis som för det svenska förbudet är det möjligt att söka tillstånd för fortsatt användning av TRI även efter solnedgångsdatumet i Europa. Ansökningar om fortsatt användning av 13000-100000 ton TRI per år ligger nu på EU-kommissionens bord för beslut. Exempelvis ansöker en av Europas två producenter av TRI om fortsatt användning av ämnet för 800 kunder inom en mängd olika industrisektorer under de kommande 12 åren. Den europeiska kemikaliemyndigheten ska bedöma industrins ansökningar.
Erfarenheterna från det svenska förbudet mot TRI visar att företag har uppenbara incitament att överdriva kostnaderna för att avveckla användningen av TRI i syfte att få dispens. Ändå verkar den europeiska kemikaliemyndigheten ha svårt att ifrågasätta industrins uppgifter då det ofta saknas objektiv information om kostnader för alternativa metoder. Följaktligen förordar de i de allra flesta fall att företagens tillståndsansökningar beviljas, om än för något kortare tid än de 12 år som ansökts för. Det kan i vissa fall vara befogat med tillstånd för fortsatt användning, men om generösa tillstånd ges inom områden där många svenska och andra företag sedan länge lyckats ställa om får EU:s åtstramning av regleringen av TRI endast en symbolisk betydelse. Vi föreslår att tillstånd om fortsatt användning kombineras med en avgift per använt kg av det farliga ämnet. En sådan avgift skulle skapa ett kontinuerligt incitament att byta till mindre skadliga ämnen.
Bristen på öppet tillgänglig information om företagens användning av farliga ämnen är slående. Inför den åtstramning av regleringen av TRI som nu införs saknas ordentlig statistik över hur stor användningen av TRI är i Europa. 2006 återstod bara två producenter av TRI i Europa. Av hänsyn till dessa företags affärsintressen har industrin inte behövt redovisa statistik över användningen av TRI sedan 2006. Då rapporterade industrin en total användning på 25 000 ton TRI per år, vilket är betydligt lägre än den användning på upp till 100000 ton som industrin nu ansöker om fortsatt användning för.
På grund av denna bristfälliga information kan vi inte med säkerhet säga om användningen av TRI ökat eller minskat sedan 2006 och vilken effekten varit av olika styrmedel. Har till exempel TRI-producenternas frivilliga åtagande från år 2010 att inte sälja TRI till industrier som använder öppna tri-maskiner med stora utsläpp haft någon effekt?
Vi ifrågasätter om detta hemlighetsmakeri är motiverat. Borde inte allmänhetens rätt till information om hur mycket och var farliga ämnen används väga tyngre än företags intressen att fortsätta göra affärer med dokumenterat farliga ämnen? Öppen tillgång till information är grundläggande för både utformning och utvärdering en effektiv kemikaliepolitik.
Den långsamma, komplicerade och kostsamma utfasningen av TRI illustrerar behovet av en reformerad och mer ambitiös europeisk kemikaliepolitik. Sedan 2007 har bara TRI och 30 andra ämnen fått solnedgångsdatum för fortsatt användning. Ytterligare 130 ämnen finns på EU:s kandidatlista över särskilt farliga ämnen. Utanför denna lista finns hundratals andra ämnen vars användning misstänks ge upphov till stora negativa effekter på hälsa och miljö. Ett sådant ämne är Perkloretylen (PER), som liknar TRI, men vars främsta användningsområde länge varit i kemtvättar. Förvånansvärt nog har PER inte reglerats på samma hårda vis som TRI i vare sig Sverige eller EU.
Istället för en lagstiftning som utvärderar och reglerar varje kemikalie för sig, skulle en mer effektiv ansats kunna vara att fokusera på grupper av kemikalier. Till exempel borde det varit möjligt att reglera TRI och PER tillsammans, så som man gjort i Danmark och Norge. Norsk erfarenhet visar även att en ökad användning av skatter eller avgifter kan vara lika effektfull som förbud och mycket lättare att genomföra. Om målsättningen om en giftfri miljö ska tas på allvar behövs en mycket mer effektiv kemikaliepolitik.